thewritestuff

Det kommer en tid då vi alla måste våga tag klivet.steget,släppa bomben...You get my drift.När man måste våga säga vad man känner och vad man vill.Jag hade ett mycket givande samtal med en god vän till mig.Jag har uppmuntrat min vän att våga sätta ned foten och sluta vara en nickedocka.Att säga ifrån helt enkelt och följa sitt hjärta.

Men så stannar jag upp och inser att detsamma gäller mig.Jag måste också våga tag tjuren vid hornen,att våga! Det är nyckelordet:Våga! Hur många v er gör det?

Jag skulle vilja bo i London ett tag,tänkte jag när jag var i tjugoårs åldern.Jag vill åka ensam till Rom.Inte gjorde jag någonting av allt detta.Sorgligt men sant.Nu måste jag våga tag steget och förklara mig fri från skulden,den där klumpen i magen som bara växer och växer och växer precis innan jag går ut genom dörren.Att våga säga *Nej*...

Min vän,som skall förbli anonym,som jag har försökt pucsha på,är så snäll att det gör ont.Den här personen är väldens snällaste men säger aldrig ifrån.Detta har nu skett.Jag är mycket glad för dennas skull.Hon,vi kan kalla henne Anna-Greta,tog ett steg i rätt riktning,mot bättre självförtroende och fri från skuld.Skulden att vara alla tilllags.

Själv har jag problem med att jag inte vågar.Det hadlar inte om att känna skuld,det handlar om att vilja vara som alla andra men ändå annorlunda."Speciell".

Jag vill gärna tro att jag är speciell och menad för någonting stort.Så att när jag ligger där under eken och tittar ned från min sista viloplats kan känna mig lite förmer.Har vi inte alla den känslan?

Eller?

Monica.